Om Anorexia nervosa och varför? Anorexia nervosa, ordet betyder “nervös aptitlöshet”, men det handlar i själva verket om en medveten handling, självsvält. Det finns fall av sjukdomen redan från 1600-talet. Sjukdomen debuterar vanligen i tonåren och har en utpräglat kvinnlig dominans. http://www.ne.se/sok?q=anorexia+nervosa

Jag är uppvuxen i en idrottsfamilj, där prestation har varit en del av vardagen. Nästan hela familjen var aktiv inom orientering, vi var fyra syskon som tävlade på elitnivå. För att göra en lång historia kort, hamnade jag själv vid nitton års ålder i vad vi då kallade för “idrottsanorexi”. Ett resultat av att jag höjde min träningsdos rejält, och samtidigt började äta mindre. Till en början gav det enorma resultat, jag kunde springa fort, väldigt fort, hur länge som helst. Känslan av att flyga fram i skogen, lättheten i kroppen. Logiken i att träna mer och äta mindre finns inte, men det var så det blev. Allt slutade med att jag blev skadad, som tur var, sa kroppen ifrån. 

Genom åren har funderingarna varit många. Varför “trillar” vissa in i beteendet och andra inte? Vad hade de där tjejerna, som lyckades hålla balansen mellan kost och träning som inte jag hade? Kan det vara det genetiska arvet som spelar in? Vi brukar skämta om vilka hästar som nedärver “matvraksgenen”. Man kan då undra vilka personer som nedärver “självsvältsgenen”?  Skulle man kunna “Mota Olle i grind” ? Det faktum att det ännu inte finns en given behandling gör att frågan känns aktuell.

Institutionen för psykologi på Uppsala universitet har en sida om Anorexia nervosa som ger en klar bild av sjukdomen i sin helhet. Där skriver man bland annat: “Önskan att gå ned i vikt brukar nästan alltid hänga samman med en rad andra psykologiska variabler, som kontroll och perfektionism som tillsammans med en rad fysiologiska reaktioner försvårar det spontana tillfrisknandet. Att äta och gå upp i vikt upplevs som kontrollförlust, vilket känns hemskt.”  Den självdiciplin som krävs för att gå ned i vikt kan man nog multiplicera med tre för att tillfriskna och gå upp i vikt. Det är ingen sjukdom som går att medicinera bort. Längre ned på sidan läser jag om behandling: “Trots flera års forskning finns det fortfarande ingen behandling som visar på mycket goda effekter för flertalet patienter med AN. Det krävs intensiv forskning för att utveckla och värdera mer effektiva behandlingar för AN.”

Min räddning var att jag blev skadad. Minns också något min pedagogiklärare på förskollärarutbildningen berättade.  En flicka med anorexi beskrev hur hon hade legat i sängen, och upplevt att hon faktiskt gick av på mitten. Där gick hennes gräns, långsamt men säkert tillfrisknade hon. Den egna insikten och viljan att bli frisk. Där ligger mitt botemedel för personer som redan insjuknat.

Finns denna sjukdom i U-länder, där mat är något man måste ha för att överleva dagen? Eller är det ett I-lands fenomen att man frivilligt väljer att svälta sig?

Det finns inga enkla svar på hur man ska hantera personer med anorexi, eller varför man insjuknar. Varför utseendefixering leder till sådana ytterligheter. I mitt fall handlade det om att prestera bättre. Det gemensamma mönstret för personer i risksonen är denna kontroll och självdiciplin man besitter. Kan man få hjälp att använda dessa egenskaper till något positivt? Istället för att fokusera på självsvälten och ätandet, hjälp dessa patienter att lyfta blicken från sig själva.

Hur ska vi kunna “vaccinera” bort oss från anorexi? Man måste ju inte drabbas, det är inget som smittar. Vi kan flyga till rymden. vi kan bota cancer. Men vi kan inte hejda en bestämd och besatt tonårsflicka från att svälta sig, så till den grad att hon riskerar sitt liv. Familjer som drabbas kallar den “sjukdomen från helvetet”. Tänk om vi kunde ändra på detta, kunna säga: “sjukdomen vi nu, enkelt kan förebygga”!

//Cilje