För mig är det precis vad som menas med ätstörning. Det väldigt störande när det ringer mitt i maten. Att inte kunna äta något är väldigt svårt att tänka sig när magen kurrar och blodtrycket sjunker. Det är ändå verklighet för massor av människor - kanske främst kvinnor och tonårs-flickor. I en värld där man förväntas ha tio kilos undervikt är det inte så konstigt att idealen blir helt fel.
Det börjar redan när de är små. Barbie ser ut som en plockepinn med bröst, reklam med smala vackra kvinnor, och de flesta små flickor har hört att deras mammor bantar. (O)hälsokurer som kostar skjortan, bars och nutrilett. Hela bantningidén är en jätteindustri, allt för att vi ska känna oss smala och attraktiva. Man vill vara vild och vacker. Explosionsartad och impulsiv. Full fart framåt. Sprudlande, intressant och full av liv! Vi vill se ut som supermodeller - något inte ens supermodellerna själva gör då de är starkt retucherade. Förr hade kvinnor en slags värdighet som vi idag saknar. Inte låg min mamma i soffan och läste “50 bästa knepen att bli en smal, attraktiv kvinna”. Inte gick hon med i viktväktarna eller köpte bantningspiller med tvivelaktigt ursprung heller. Vem vet förresten vad de innehåller? Om man får en plötslig lust att städa, måla, tapetsera, möblera om eller bara känner sig ovanligt energisk, kan man bara gissa.
Det måste vara fruktansvärt att lida av anorexia. En alkoholist måste avstå från alkohol, men en anorektiker måste äta. Anorektikern måste alltså - istället för att avhålla sig - tvinga sig varje dag, flera gånger om dagen att tillföra näring till sin kropp, göra det de får ångest för och mår dåligt av i resten av sitt liv. Obehandlad anorexia leder nästan alltid till döden. Det är dessutom en sjukdom man inte pratar högt om, man nästan skäms. Sjukdommen sitter inte i midjemåttet, utan i hjärnan.
I en artikel i Aftonbladet (2006-11-21) berättar Anna om de helvetiska åren när hon svälte sig, nästan till döds. “Jag gjorde allt för att få svälta ifred” berättar hon. Trots övervakande föräldrar gick hon ner 20 kilo på två år - till ynka 31 kilo! Fixeringen vid modell-idealet kunde alltså slutat med döden. Anna drack inte ens vatten. “När jag duschade höll jag läpparna utanför strålen för att inte råka svälja några droppar”. Anna lyckades lura sjuksystrar och läkare, vändpunkten kom när en kompis påpekade att hon såg “för djävlig ut”. Svårt att förstå för den som inte drabbats. Precis som bulimiker, alkoholister eller narkomaner blir de duktiga på att luras, att få omgivningen tro att allt är bra. Eller som Anna påpekar - “En anorektiker blir världsbäst på att ljuga och manipulera...”
Själv blandar jag alltid ihop kalorier och kolhydrater. Kommer aldrig ihåg vad man ska äta mycket resp. lite av. Inte är jag bra i matematik heller, så jag skulle nog ändå räkna fel. Jag skulle få hålla på med flera dieter samtidigt, skulle aldrig bli mätt på en. Dessutom finns det så mycket viktigt att tänka på. Krig. Svältande barn. Marsipanchoklad.
Vitaminer? Kalorier? Mineralen? Sjuk eller galen?
Källor:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.