onsdag 7 augusti 2013

En stilla promenad in i väggen.

Alla har vi väl hört den - Murphys lag? Om att “allt som kan skita sig gör det”. Allmän levnadsregel, vad kan INTE skita sig? Säg minsta lilla pyttesak som inte skulle kunna gå fel? Det finns massor med dagliga små djävligheter som präglar vår tillvaro, men när de små hindren tillsammans blir oöverstigliga - det är då den reser sig -  VÄGGEN.
Man vill vara duktig och fantastisk. Explosionsartad - Full fart framåt. Sprudlande, lite mystisk men ändå livfull! Inte sådär futtigt utbränd, som om man eldat lite försiktigt i båda ändar, och bara lämnat ett litet spår av aska efter sig. Lite svedd i kanterna liksom. Ingen fjutt här inte, inte ens en liten explosion, bara en försiktig puff.


“Det man inte dör av gör dig starkare” finns det ett ordspråk som säger. Inte riktigt med sanningen överensstämmande. När man mitt emellan hämtning och lämning av barn, jobb, disk, städ, trädgårdsarbete och “kvalitetstid” utan att man märker det helt plötsligt börjar glömma saker, möten, ord... Man får sömnsvårigheter. “Hårt arbete och rent samvete är bästa huvudkudden” sa man förr. Inte nog med att man inte kan sova, man ska ha dåligt samvete också!  Då är det nog inte så att man  “promenerar” in i den berömda väggen - nej, man fullständigt rusar in i den! Smällen slungar en baklänges och utan att man fattade vad som hände, ligger man där på rygg, helt oförmögen att ta sig upp.


Hur hamnar man i en sådan situation? Enligt Jonas Arnqvist, psykolog, är det de arbetsamma med låg egoism som till slut inte klarar mer. De som aldrig säger nej. I en artikel från tv 4:s News Mill (2009-07-24) säger Arnqvist att de utbrända är vår tids hjältar. Det ligger en hel del i det. Det är de som täcker upp i ur och skur, hoppar in och ställer upp. Inga sura miner, arbetsmoralen är hög. Sedan stöter de på misstro från omgivningen. “Hon ser väl inte särskilt sjuk ut?” 

 Ett tips från Arnqvist om du möter någon inom vård, skola eller omsorg som blivit sjukskriven för stress är; “gör honnör, säg tack eller buga dig djupt”. Det vore kanske något för alla att tänka på..?

Källor:
Upplagd av kl. 1 kommentar:

Om telefonen ringer när man äter...

För mig är det precis vad som menas med ätstörning. Det väldigt störande när det ringer mitt i maten. Att inte kunna äta något är väldigt svårt att tänka sig när magen kurrar och blodtrycket sjunker. Det är ändå verklighet för massor av människor - kanske främst kvinnor och tonårs-flickor. I en värld där man förväntas ha tio kilos undervikt är det inte så konstigt att idealen blir helt fel.


Det börjar redan när de är små. Barbie ser ut som en plockepinn med bröst, reklam med smala vackra kvinnor, och de flesta små flickor har hört att deras mammor bantar. (O)hälsokurer som kostar skjortan, bars och nutrilett. Hela bantningidén är en jätteindustri, allt för att vi ska känna oss smala och attraktiva. Man vill vara vild och vacker. Explosionsartad och impulsiv. Full fart framåt. Sprudlande, intressant och full av liv! Vi vill se ut som supermodeller - något inte ens supermodellerna själva gör då de är starkt retucherade. Förr hade kvinnor en slags värdighet som vi idag saknar. Inte låg min mamma i soffan och läste “50 bästa knepen att bli en smal, attraktiv kvinna”. Inte gick hon med i viktväktarna eller köpte bantningspiller med tvivelaktigt ursprung heller. Vem vet förresten vad de innehåller? Om man får en plötslig lust att städa, måla, tapetsera, möblera om eller bara känner sig ovanligt energisk, kan man bara gissa.
Det måste vara fruktansvärt att lida av anorexia. En alkoholist måste avstå från alkohol, men en anorektiker måste äta. Anorektikern måste alltså - istället för att avhålla sig - tvinga sig varje dag, flera gånger om dagen att tillföra näring till sin kropp, göra det de får ångest för och mår dåligt av i resten av sitt liv. Obehandlad anorexia leder nästan alltid till döden. Det är dessutom en sjukdom man inte pratar högt om, man nästan skäms. Sjukdommen sitter inte i midjemåttet, utan i hjärnan.
I en artikel i Aftonbladet (2006-11-21) berättar Anna om de helvetiska åren när hon svälte sig, nästan till döds. “Jag gjorde allt för att få svälta ifred” berättar hon. Trots övervakande föräldrar gick hon ner 20 kilo på två år - till ynka 31 kilo! Fixeringen vid modell-idealet kunde alltså slutat med döden. Anna drack inte ens vatten. “När jag duschade höll jag läpparna utanför strålen för att inte råka svälja några droppar”. Anna lyckades lura sjuksystrar och läkare, vändpunkten kom när en kompis påpekade att hon såg “för djävlig ut”. Svårt att förstå för den som inte drabbats. Precis som bulimiker, alkoholister eller narkomaner blir de duktiga på att luras, att få omgivningen tro att allt är bra. Eller som Anna påpekar - “En anorektiker blir världsbäst på att ljuga och manipulera...”


Själv blandar jag alltid ihop kalorier och kolhydrater. Kommer aldrig ihåg vad man ska äta mycket resp. lite av. Inte är jag bra i matematik heller, så jag skulle nog ändå räkna fel.  Jag skulle få hålla på med flera dieter samtidigt, skulle aldrig bli mätt på en. Dessutom finns det så mycket viktigt att tänka på. Krig. Svältande barn. Marsipanchoklad.
Vitaminer? Kalorier? Mineralen? Sjuk eller galen?
Källor:
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

måndag 5 augusti 2013

Da vinci koden

                     

Det är väldigt intressant och få en annan förklaring till nattvarden som Dan Brown ger, skulle den stämma skulle de bli en stor skräll i den katolska världen och bibeln skulle ifrågasättas om det är nu så att Jesus var gift med Magdalena. "Personen hade böljande rött hår,späda händer som var knäppta och antydan till varm. det var utan tvivel....en kvinna."  Jag har stor förståelse för om höga politiska kyrkliga makthavare förnekar Dan Browns förklaring, då skulle Jesus ha ättlingar och bibeln skulle vara falsk.

//Thomas M     
Upplagd av kl. 1 kommentar:
Prenumerera på: Kommentarer (Atom)